Hej igen!
Här kommer vi med ett nytt avsnitt av vår diskussion kring ämne integration. Känd dig fri att läsa och inte hålla med, men kom gärna med synpunkter
Jag förväntar mig inte att jag ska få många att hålla med mig genom att jämföra integrationen med ett knytkalas. Och jag kan förstå detta eftersom de flesta människor som berörs av frågan om integration delas in i två kategorier:
– Å ena sidan finns det imperialisterna vars vision om integration är det räddningsuppdrag de ger sig själva i förhållande till invandrare och andra asylsökande. Än en gång protesterar jag mot denna vision eftersom jag anser att samhället som invandraren kommer till också behöver den insats som han för med sig.
– Däremot har vi de som gillar att spela offrets kort. De är mest att tycka synd om och allt måste göras för att försätta dem i bästa möjliga livsvillkor efter det ”trauma” de upplevt. Den här uppfattningen stöter också bort mig eftersom jag inte tror att många föds med en silversked i munnen. Jag är en invandrare som dem och tycker inte att folk måste tycka synd om mig. Alla måste kämpa för att få det de har. Det är därför kommandot är ”du ska äta med din pannas svett”. Missförstå mig inte snälla, jag pekar inte mot de som upplevt sanna trauman och behöver särskilt behandling, men mot dem som vill utnyttja deras tillstånd som invandrare.
Mellan dessa två tendenser finns därför den tredje vägen, den som vi tillhör och som tror att alla bidrar med något till bordet för att också att få ta del av bordet. Vi betraktar därför arbetet vi gör genom Immicruit som vårt bidrag till denna delning och hoppas genom denna blogg bjuda in fler att fundera över frågan och diskutera möjliga lösningar. Men under tiden, låt oss fortsätta med nästa problem som är: Varför tror vi att integrationen har missuppfattats och därför bekämpats felaktigt?
Tre skäl kan åberopas för att förklara detta observerade misslyckande:
- Kortsiktighet
- Otidiga insatser
- Bristande samverkan
Enligt min åsikt, och jag är medveten om risken att ha fel (i så fall är jag öppen för all skärpande kritik i denna mening), att det största misstaget som gjordes med hanteringen av integrationsproblemet var förvaltningsmetoden. Det är underförstått att förstås som en process av inkludering och inte av acceptans därmed ses integration som ett kortlivat initiativ. Det är därför den föredragna förvaltningsmetoden har varit projekt. Problemet med denna hanteringsmodalitet är att den inte lämpar sig för problem som är långsiktiga. Integration är inte för morgondagen. Det är ett långsiktigt jobb eftersom det kräver en mentalitetsförändring. Däremot är projekt effektiva för att hantera situationer med snabba förändringar och vars resultat uppnås snabbt. Genom att välja denna modalitet var det första misstaget att offra kvaliteten på det förväntade resultatet till kvantiteten av den krypterade datan. Denna slutsats borde inte komma som någon överraskning, men för dem som är vana vid projektrapporter är vi mer i motiveringen av de investeringar som erhållits än något annat. För detta skyndar sig mottagarna av subventioner mycket ofta att arkivera data för att presentera som bevis på ”utfört arbete”. När du blir mer angelägen om att motivera den erhållna finansieringen än kvaliteten på det utförda arbetet, är det oundvikligt att missa ditt mål.
En annan derivata av detta sätt att gå tillväga är den merkantilistiska attityden bakom projektledning. Jag tänker inte kasta sten på dem, men det finns en form av legosoldat när man ser projektet precis som ett jobb. Vissa projekt är utan tvekan jobb, men integrationsarbetet är mer ett program än ett projekt. Det krävs en större grad av engagemang och självuppoffring för att kunna leda den till sin destination. Vi måste kunna se människorna i detta program, de liv som ska påverkas och önskvärdheten av de förväntade förändringarna.
Mycket mer skulle kunna sägas men vi avrundar här för idag och låter forumet vara öppet för att lyssna till era olika åsikter!
Vi på Immicruit önskar en trevlig helg, ta hand om varandra!
Er tillgivne
Aristide Michel Ndamtang