Aristide Michel Ndamtang är mitt namn i folkbokföringen. Idag gift och tvåbarnsfar, jag kommer från Kamerun i Afrika. Jag är från en familj på 9 barn och är den sista av de 7 som lever just nu. Mycket tidigt fick jag möta livets svårigheter, med en familj, låt oss säga fattiga: en arbetarpappa och en hemmafru mamma. Trots dessa omständigheter kommer min familj att kämpa så att jag kan få tillgång till utbildning och till och med avancerad nog för de blygsamma medel som står till vårt förfogande.

Min akademiska karriär i Kamerun kommer att leda mig till en magisterexamen i affärsjuridik vid University of Soa Yaoundé 2 2005, efter en kandidatexamen vid University of Dschang 2004. Som alla ungdomar i min ålder får jag dessa examensbevis med mitt huvud full av drömmar om en karriär inom statsförvaltningen i mitt land ”den enda stabila arbetsgivaren”. Men det var utan att glömma verkligheten på platsen. Mellan nepotism och tribalism har ingen form av korruption och utanförskap besparats mig. Så trött på alla dessa vanföreställningar att jag bestämmer mig för att ta exilvägen. Den här vägen kommer att bli lättare tack vare min storebror som redan bor i Italien. Han kommer att ta mig dit, inte utan att först ha behövt lära sig italienska språket under fruktansvärda förhållanden. Jag anlände till Italien 2008 med en inskrivning i fakulteten för statsvetenskap vid universitetet i Pavia. Min karriär där är lysande och avslutades 2012 när jag fick ett Erasmusstipendium som tog mig till Sverige. Detta galna val, som de som känner mig kommer att kommentera, är ursprungligen motiverat av min önskan att lära mig en ny kultur som skiljer sig från dem jag hade stött på tidigare och även att vidga mina professionella horisonter.

Den akademiska framgången som jag upplever kommer inte med professionell framgång. Trots mina studier på den här sidan av Medelhavet har jag svårt att hitta ett jobb som matchar min kompetens. Hur mycket jag än söker förgäves. De olika jobb som jag kommer att ha utövat sedan min ankomst till europeisk mark är: personal på fotbollsarena, säsongsskördare, lagerhållare och i Sverige, tidningsdistributör och budbilschaufför. Som det är lätt att se är min resa, liksom många invandrare, full av svårigheter. Vi lämnar våra olika länder på jakt efter något bättre, och till slut känner vi oss fångade. Jag säger inte detta för att locka till sympati eller självömkan, utan bara för att skriva ner en verklighet som inte är känd för många. Idag har jag lagt till ytterligare en master i offentlig förvaltning till min lista och jag förväntar mig fortfarande inte bättre. De flesta av mina kamrater på mastersprogrammet hade redan någonstans att landa innan de avslutade sin utbildning medan jag inte ens kunde bli antagen till en praktikplats. Någonstans där jag har arbetat tidigare nekade mig befordran till en ledig kontorstjänst eftersom det inte var som “kontorspersonal” jag rekryterades. Som sagt, man behöver inte drömma vidare. Kan du relatera till känslan av att vara avskuren från din rätt att drömma och ha planer?

Men oavsett vilka utmaningar jag möter, är jag en av den kategorin människor som tror att man under alla omständigheter alltid kan välja att vara en del av lösningen och inte problemet. Integrationsfesten kräver att jag går fram till bordet med något att bidra med. Min önskan, min dröm och mitt mål genom Immicruit är att skapa en bro till sådana som jag som inte ger upp. Hur länge vintern än varar kommer sommaren äntligen att gry.